Tretydiga känslor

Idag var första riktiga skoldagen. Den började med en lång informationsträff där vi fick reda på schema för de kommande veckorna, utbildningens fokus och annan information som vi kunde tänkas behöva eller vilja ha. Det som sades översattes till svenska av skolans rektor (som talar svenska), men efteråt efter en paus på 30 minuter var det iordningställt för mingel i klassrummet. Till en början växlade vi några meningar på svenska men ganska snart bytte vi till franska.

Såhär efter en dryg vecka på plats pendlar jag mellan att vara mycket taggad och att vara lite rädd. Ärligt talat. Vad ger jag mig in på? Jag har aldrig pluggat franska förr. Å andra sidan tycker jag att språk är något av det roligaste som finns! Eller, egentligen vet jag inte riktigt om det är språk jag tycker om så mycket eller om det är språkande. Det här att kommunicera, ta del av erfarenheter, livsöden, anekdoter och skämt, DET är nog det jag gillar mest. Att säga saker som gör någon glad. Att hjälpa till och att på något vis smälta in. Att vara en del av eller att ge illusionen av att vara en del av en kultur. 

Vi fick efter lite mingel på franska besök av en person som leder utflykter upp i bergen och till Marseille och i övriga området. Jag förstod en hel del av vad han sade men tyvärr inte allt. I min sits kanske jag inte ska förvänta mig att förstå allt. Och det gör mig frustrerad. Just nu är jag motiverad att bli bättre, rädd för att vara rädd för att göra bort mig (för egentligen är det ju inte att göra bort sig när jag gör mitt bästa och samtidigt har kul (allt kan ju skrattas bort (till och med dessa nästlade parenteser)))  och frustrerad över att det ska behöva vara så mycket som jag inte greppar. Jag vill snappa upp budskapet så fort någon pratar med mig och svara på det sätt som jag finner lämpligt för situationen. Nu står jag mest som ett frågetecken när någon pratar med mig och en minut senare (läs: en minut för sent) förstår jag vad allt handlade om. 

Fokus nu.