Stadsvandring

Jag har enorma humörsvängningar, haha, lite i stil med det där okontrollerade du kan känna när du är förälskad! Ena sekunden är jag inte närvarande och andra sekunden förstår jag ingenting av vad som sades för att jag sekunden innan inte lyssnade ordentligt. Tredje sekunden försöker jag att reparera och komma ikapp, men då missar jag vad som sägs där och då. Fjärde sekunden förstår jag det mesta och... då är det försent att säga något, för då har redan nästa tur i samtalet blivit tagen av någon annan.

Idag presenterade vi oss i gruppen som vi ska arbeta med under hösten. Jag är i grupp 1 (lite lägre nivå) och det känns riktigt bra! Vår lärare, Claire, är riktigt duktig och håller humöret uppe på topp trots att vi inte alltid riktigt förstår henne. Jag försöker, men eftersom allt är på franska är det ibland lite svårt. väl på plats känns det som att det aldrig kommer att gå att få det flytande, men såhär senare på kvällen när jag tittat på fransk TV och förstått en hel del så känns det faktiskt riktigt bra. Som sagt, humörsvängningar. Upp och ned. 

Det går inte!

Det går!

Konstigt nog börjar jag svettas massor så fort jag tänker på det, haha. Det är väl en stressreaktion. Viss stress är ändå bra att utsätta sig för. Jag tror på att utmana mig själv. Eller jag vill iallafall tro på det, och då är det bara att fejka dit tills du mejkar dit.

Efter att ha haft en presentationsrunda och en liten paus var det dags för en stadsvandring. Jag tog tillfället i akt och försökte förstå så mycket som möjligt av det som sades och därför missade jag kanske att ta del av stämningen och det fina under stadsvandringen. Jag tog dock några foton bara för sakens skull. 

Efter en improviserad lunch på trapporna bakom konservatoriet vid Avenue W.A.Mozart (och en helt misslyckad fråga i receptionen om det var möjligt att använda toaletterna, hjärnan och tungan ville liksom inte samarbeta så det enda jag fick ut var i princip "les toilettes?") däckade vi hemma. Vi sov i några timmar. Mina fötter gör ganska ont på grund av ett handikapp -- belastningssmärtor. Det gör att jag blir tröttare. Vi avslutade dagen med att laga och äta mat, dricka lite vin, tvätta kläder, och plugga franska. Erika var ute och sprang under tiden jag fixade med annat. Hon är bra hon.

Tretydiga känslor

Idag var första riktiga skoldagen. Den började med en lång informationsträff där vi fick reda på schema för de kommande veckorna, utbildningens fokus och annan information som vi kunde tänkas behöva eller vilja ha. Det som sades översattes till svenska av skolans rektor (som talar svenska), men efteråt efter en paus på 30 minuter var det iordningställt för mingel i klassrummet. Till en början växlade vi några meningar på svenska men ganska snart bytte vi till franska.

Såhär efter en dryg vecka på plats pendlar jag mellan att vara mycket taggad och att vara lite rädd. Ärligt talat. Vad ger jag mig in på? Jag har aldrig pluggat franska förr. Å andra sidan tycker jag att språk är något av det roligaste som finns! Eller, egentligen vet jag inte riktigt om det är språk jag tycker om så mycket eller om det är språkande. Det här att kommunicera, ta del av erfarenheter, livsöden, anekdoter och skämt, DET är nog det jag gillar mest. Att säga saker som gör någon glad. Att hjälpa till och att på något vis smälta in. Att vara en del av eller att ge illusionen av att vara en del av en kultur. 

Vi fick efter lite mingel på franska besök av en person som leder utflykter upp i bergen och till Marseille och i övriga området. Jag förstod en hel del av vad han sade men tyvärr inte allt. I min sits kanske jag inte ska förvänta mig att förstå allt. Och det gör mig frustrerad. Just nu är jag motiverad att bli bättre, rädd för att vara rädd för att göra bort mig (för egentligen är det ju inte att göra bort sig när jag gör mitt bästa och samtidigt har kul (allt kan ju skrattas bort (till och med dessa nästlade parenteser)))  och frustrerad över att det ska behöva vara så mycket som jag inte greppar. Jag vill snappa upp budskapet så fort någon pratar med mig och svara på det sätt som jag finner lämpligt för situationen. Nu står jag mest som ett frågetecken när någon pratar med mig och en minut senare (läs: en minut för sent) förstår jag vad allt handlade om. 

Fokus nu.

Ett första prov

Så var första skoldagen avklarad! Just idag spenderade vi däremot inte så mycket tid på just skolan. Jag lade ned mer tid på att umgås med mina nya klasskamrater och så, och det var minsann mycket trevligt! Ett gäng på nio personer från klassen, jag och Erika inkluderat, satte oss på ett café (eller var det verkligen ett café och inte en bagelrestaurang?) och pratade hejvilt i några timmar. Jag åt en god smörgås med mozzarella, inlagd paprika, soltorkad tomat, sallad, pesto och färskost av något slag. Jättegott! Konstigt nog fungerade inte kortbetalningen. Det får utvärderas imorgon. Jag vill ju inte stå där utan möjlighet att betala innan jag känner mig lite mer säker på att improvisera på franska.

Och borden som vi satt runt tyckte jag var lite roliga. Det stod små budskap och skämt som i sig kunde fungera som diskussionsunderlag om man kände att det saknades samtalsämnen. Nu lyckades vi prata i stort sett hela tiden ändå och de få sekunderna av tystnad var faktiskt ganska avslappnande och sköna att andas in. Vi hade ju trots allt skrivit höstens första franskaprov vilket för mig är det första franskaprovet jag någonsin skrivit. Och som om det inte vore nog med det så var det dessutom en konversationsdel!

Allt som allt är jag nöjd med min prestation. Den var ärlig, hackig men samtidigt en aning kommunikativ. Jag lyckades kommunicera enkla fakta om mig själv och om min familj, vad jag gör på fritiden och varför jag sökt utbildningen. För mig var det stort att se att jag klarade av det! Och läraren som jag samtalade med (tyvärr har jag glömt hennes namn just nu) var trevlig och inte (synligt) dömande. Stort plus! Den skriftliga delen av provet gick också relativt bra, speciellt med tanke på att jag övat franska under en så kort tid. Imorgon blir vi indelade i grupper som baseras på resultatet och där har jag fullt förtroende för att gruppindelningen blir genomtänkt och bra. Efter proven gick vi ut en stund i skolans trädgård, och så som jag uppfattade den fanns det bara ett ställe där jag skulle kunna tänka mig att sitta och plugga... men åh, vad jag skulle kunna sitta där.

Den här dagen gjorde vi ett fynd. vi tittade upp mot himlen och fick se MOLN. När solen gassat på i en vecka utan ett moln i sikte känner jag en viss tacksamhet över det lite gråare vädret. Det här fotografiet är dessutom taget nu på kvällen, så riktigt såhär grått och mörkt har det inte varit hela dagen. Jag skriver en liten ful dikt till molnens ära:

Mycket tack, ni fina moln.
Om ni bara visste!
Lilla jag är långtifrån.
Nu blev dikten trist, eh...

Igår kväll stack vi iväg på en gratis filmvisning i en park i Aix. Det var mysigt och gav oss en chans att träffa våra blivande kursare innan skolstarten. Filmen (The Big Lebowski) var väl kanske inte en favorit, kanske ännu mindre när jag kom fram till att jag sett den tidigare minst tre gånger. För mig var det väl mer själva upplevelsen som jag gillade. Hade det inte varit för all rökning (det var mestadels passiv rökning som gällde men det hade jag ju förväntat mig när jag flyttade till Frankrike, fördomsfulla jag) så hade jag gillat det starkt. Umgänget efter filmen var trevligt! Vi stod och pratade utanför ingången (eller innanför utgången? det märks på mina dåliga skämt att jag börjar bli trött).

Jag rundar av det här inlägget med ett litet tack till er som läser bloggen och på det sättet tar del av mitt lilla äventyr. Nu har det jag kom hit för satt igång och jag är taggad till tusen på alla formella lärmoment men kanske ännu mer på alla informella små situationer där jag tvingas utveckla mitt språk. À demain!

Höstlöv

Imorgon börjar kursen. Då är terminen igång. Det betyder höst. Lite udda att stöta på höstlöv i den här värmen, men idag gjorde vi det. Vi har gått förbi stället tidigare, men jag tänkte inte på det förrän nu idag då jag hade lite hösttankar. 

Nu är det ju å andra sidan så att det där är det enda stället där jag sett fallna löv på det viset, så att tolka det som ett direkt hösttecken är kanske lite naivt. Men hellre naiv och glad än... eh... naiv och sur! Igår satt jag och Erika ute på balkongen en längre stund på kvällen. Vilken skillnad på ljuset! Det var nästan så det gick att se skillnad från ena sekunden till andra. I Sverige tar övergången från ljust till mörkt mycket längre tid.

Dagen idag påbörjades med samtal över Skype hem till Sverige och städning. Det känns bra både för oss och värden att vi under tiden vi bor här har det rent och snyggt på bekostnad av lite städtid varje vecka. När vi hade städat klart var det dags att ge sig av in mot stadens mitt för att träffa två av våra blivande klasskamrater, Ella och Julia. 

Vi hade planerat att äta på något ställe där inne, men så blev det inte! Istället drog vi hem till oss för en måttligt fräsch och improviserad avokadosallad med kikärtor, salladslök, lite blad och en vinägrett. Och mycket vatten! Efter lite kaffe med grädde (vi hade ingen mjölk, och det fungerade förvånansvärt bra, mums) gick vi in mot stadshjärtat där vi gick skilda vägar. Då valde jag och Erika att svänga in i en bokhandel. Och vips så hade vi lite mindre pengar i plånboken och lite fler böcker i den provisoriska men ack så fina bokhyllan.

Jag har tänkt på en sak. Flåbert. Eller Flåbähr. Är inte det ett lite konstigt namn? Eller ja, jag förstår ju att vi kommer stöta på enligt svensk standard "konstiga namn" och att det kanske inte är så konstigt. Mitt namn är ju konstigt här. Jag sparar den här namndiskussionen till något framtida inlägg och bryter den pinsamma skrivtystnaden med en bild på ett torg och en fontän och lite byggnader.

Nu blir det till att läsa lite. Madame Bovary får vänta till dess att jag snappat upp lite mer franska, och det tänker jag att jag gör bäst om jag övar på att samtala. Och för att samtala behöver jag kunna onödiga fraser som "mellan dig och mig", "det var en mycket bra fråga och jag tror att" och "fint väder idag". Den typen av samtalskopplingar ska jag sätt mig ned och öva på nu så att jag när jag pratar med stadens invånare kan imponera med helt onödigt innehåll men på ett trevligt och välkomnande vis. Det är väl vad konversationer handlar om i många fall?

ID-foto

Jag sover lite dåligt om nätterna. Det kanske beror på värmen, bullernivån eller på att jag är orolig att sängen ska braka ihop närsomhelst. Eller är det kanske en kombination av alltihop. Lite olyckligt blir det när vi ska ta ID-foton. Idag var en sådan dag. Erika spenderade tid här hemma för att leta upp en potentiellt fungerande fotoautomat i franskt stuk och sen promenerade vi dit. Första maskinen hittade vi inte, så det fick bli plan B några steg bort. Där fotograferade vi oss för 5 euro styck vilket var helt okej med tanke på att det hemma i Sverige säkert hade kostat oss 250 kr vardera. Man ser lite blå påsar under ögonen på mig, men det är väl som det är. Perfekta ID-foton!

ID-foton...

Ett perfekt ID-foto uppfyller några kriterier:

• Le inte. Du ska inte tro att du kommer vara glad den dagen då någon vill identifiera dig. Du kommer vara sur och för att kunna identifieras så måste du se sur ut på bilden. 

• Inga accessoarer. Du behöver förvisso kanske glasögon för att kunna läsa instruktionerna på skärmen, instruktionerna där det står att du inte får bära glasögon på fotot, men varken glasögon, hatt eller scarf får användas för risken att du skulle dölja någonting. Ett födelsemärke i pannan kanske? Eller en misslyckad hårdags frisyr? Allt ska med!

• Titta rakt in i kameran. Du får välja på tre olika varianter. Den första och mest vanliga varianten är att med en tom (ja nästan frånvarande) blick stirra in i något som kunde ha varit kameran men som i många fall är intet. Blicken saknar fästpunkt, precis som när du spenderat för mycket tid med alkoholen och ska identifieras. Perfekt! Den andra varianten som de flesta stora bråkmakare brukar uppskatta är att försöka förmedla lidelse och smärta med blicken. Om du redan på ID-kortet har visat att du är oskyldig och om du vet att du vid varje ID-kontroll kommer höja ögonbrynen, rynka pannan och ge kontrollanten din bästa hundblick, då är det här varianten för dig! Den tredje och mindre vanliga varianten är att med en mördares iskalla blick stirra rakt in kameran som om du vet med dig att du är skyldig till vad du nu än har gjort men utan att känna skam eller ånger. Problemet med den tredje och sista varianten är att du sällan ser så iskall ut när det väl gäller. Då kan du råka ut för kontrollanter som menar på att det inte är du på fotot. 

• Sitt rakt och centrerat. Om ditt huvud är snett på fotot kan det orsaka stora nackbesvär för en eventuell kontrollant som aldrig tränat sin mentala rotationsförmåga (det vill säga förmågan att rotera bilder "i huvudet" med blotta tanken). Huvudvridningar vid ID-kontroller har visat sig orsaka stora arbetsmiljöproblem för vissa yrkesgrupper men ett nyutvecklat talesätt ("du ska sitta rakt och rätt, detta är ett talesätt") har fått världsspridning och ger nu hopp om ett minskat antal arbetsmiljöskador i framtiden.

• Ha inte för stort huvud. Det finns regler för hur stor del av bilden ditt ansikte och huvud får ta upp. Är huvudet för litet kan du alltid komma närmare kameran. Är ditt huvud lite större så kan du bara luta dig bakåt en aning så ser det mindre ut. Det finns dock en gräns för hur stort ditt huvud får vara. När du lutat dig bakåt så långt väggarna tillåter och det fortfarande ljuder en varningssignal som säger att ditt ansikte tar upp för stor del av bilden, då är du en av få olyckliga som får nöja sig utan ID-foto. 

Uppfyller du alla dessa kriterier och ytterligare några fler som går att finna i det finstilta dokumentet utan namn så kan du efter en enkel fotosession åtnjuta alla fördelar som kommer med ett perfekt ID-fotografi! Klistra in det här inlägget i din blogg om du uppfyllt alla kriterier och är nöjd med ett perfekt ID-foto som du tagit just denna dag. 

Matlagning och en upptäckt!

Igår testade vi vårat lilla franska kök, både till lunch och till middag. Vi började lite enkelt med en salladslunch. Salladen gjorde vi på blandade blad, salladslök, tomater, citronsaft, linser, salt och peppar. Det blev riktigt gott trots att linserna var lite suspekta! Vid en första provsmakning kunde vi konstatera att de var mjöliga trots att det stod "non farineuses" (inte mjöliga) på förpackningen. Efter att den lite konstiga löksmaken sköljts bort så passade linserna utmärkt till den övriga salladen. De liksom tog ingen plats utan smakade så neutralt att de knappt fanns där.

Salladen blev dessutom ganska fin.

Sådär någon gång efter lunch går balkongen att använda. Under förmiddagen när solen ligger på blir det alldeles för varmt. Det är verkligen "inte ett moln så långt ögat kan nå" och "inte en droppe regn på flera d'ar". Vi fick höra av vår hyresvärd att det har varit mycket problem med skogsbränder i södra Frankrike på grund av att det är så torrt just nu, något som bekräftades av att vi från flygplanet såg en skogsbrand av mindre storlek tio minuter innan dess att vi landade. Jag satt iallafall ute i skuggan på balkongen och pluggade en några timmar, med datorn i knät.

När både jag och Erika pluggat klart för dagen tog vi en vända runt i staden för att hitta nya ställen att handla mat på. vi är lite besvikna på den butiken som ligger i samma byggnad som vår lägenhet, kanske för att det håller på att byggas och så. Lite intressant det där med hur butiken öppnat innan det är färdigbyggt. Ena dagen hittar vi i butiken för att det var som dagen innan, men sedan ställs allt om för att byggarbetare ska komma förbi och svetsa i en fjärdedel av lokalen. I Sverige hade butiken istället väntat med att öppna till dess att allt arbete var färdigt. Men inte här, inte. Haha! Här klämmer sig konsumenterna fram mellan ej ännu färdigställda hyllor för att hitta varor i en butik där fruktavdelningen och kassan är det enda permanenta. Därför gav vi oss ut på matbutiksjakt.

Efter några missar (en expressbutik à la bensinmack och en butik som fanns på kartan men inte i verkligheten) hittade vi till slut ett ställe som passade oss bara någon kilometer bort. Casino supermarché, stort och opersonligt, som en större matbutik i Sverige fast med helt okej priser. Iallafall på det som vi bestämde oss för att köpa: ost, färskpasta, zucchini, bacon, matlagningsgrädde, osv. Det finns ett liknande ställe mer in mot stadskärnan som heter Monoprix Sextius, men trots stort utbud kändes det lite mer instängt. Och där kunde de som arbetade i butiken engelska...  stort minus, haha! Det går ju inte att lära sig franska om de som verkligen kan språket ska testa sin engelska på mig. Jag ska ju utveckla min franska genom att använda språket, inte genom att undvika det.

Färdighandlade och klara började vi gå hemåt men inte samma väg som vi tog dit. Det visade sig vara värt det när vi rätt som det var hamnade vid en återvändsgränd. Eller nej, det var väl ingen riktig återvändsgränd. Det var ju möjligt att fortsätta promenera vid vägkanten under en bro. vi valde att vända om baserat på några dagars erfarenhet av hur fransoser och fransyskor kör (bil och moped). Vi stannade kvar en stund och njöt av vad vi såg. Vackert!

Jag tycker att det är lite svårt det här med att fånga det mäktiga i vackra stora byggnader på bild. Tas bilden på långt avstånd så att allt kommer med så blir det opersonligt och nästan fjuttigt för då syns inte detaljerna på samma sätt. Tas bilden på nära håll så blir det mer spännande men samtidigt mindre avslöjande. Grrrrr.. bildbegränsning, du är min fiende! Med lite mer träning ska det nog gå att få till det bättre. Det kanske behövs mer än en bild för att porträttera den här typen av byggnadsverk.

Vi valde att gå runt den där stora klätterväxtbevuxna bron och uppför Avenue de Grenade. På vägen såg vi ett fint litet torg (utan fontän!). Det visade sig att det inte var ett torg. Det var en allé, så att det saknades en fontän var kanske inte så stort som jag tänkte från början.

Vi anade föga när vi fortsatte uppåt. Nu såhär i efterhand är det ju ganska självklart att vi skulle hamna där vi hamnade.

Och så stod vi där med kvällssolen i ryggen och såg Avenue Wolfgang Amadeus Mozart, en på kartan liten och obetydlig väg. Till höger om oss stod ett hotell, stort och lyxigt (alltså inte särskilt speciellt) och till vänster om oss stod lite finare och troligtvis också lite dyrare lägenhetsbyggnader. Vid det här laget fanns det ingen återvändo. Det var omöjligt att motstå frestelsen att gå ditåt.

Vi hör porlande vatten. Det låter som ett vattenfall. Temperaturen är perfekt för korta shorts och kortärmat. Erika tar täten och går fram till avenyns murade kant och jag följer efter.

Vinden blåser i håret. Där nere liksom flyger ett fåtal bilar fram på franskt vis (alltså lite snabbare än vad som borde vara tillåtet).

Och efter några sekunder tar jag mig en titt åt vänster.

Vi fortsätter längs avenyn över bron och slås av hur varje byggnad vi passerar är lika mycket väl utförda konstverk som byggnader. På vänster sida står byggnaden som vi såg först när vi stod där nere och valde att vända om, Grand Théâtre de Provence. Till höger tornar två lite udda men på många sätt häftiga byggnader upp sig, först Conservatoire Darius Milhaud och sedan Le Ballet Preljocaj.

Det som fascinerar mig mest med konservatoriet (musikhögskolan) är det stilrena hårda. Att få något att se så hårt ut samtidigt som det i sig är vackert, det är en ovanlig syn. Jag skulle bara för byggnadens skull kunna tänka mig att studera här, haha! Baletthuset fortsatte på samma tema, fast lite som en invers av konservatoriet. Mycket glas och lite annat. Samma färger.

Och som om det inte vore nog dolde sig det vackraste på baksidan.

Efter att ha spenderat lite extra tid på avenyn gick vi hemåt och väl hemma lagade vi sotarens pastarätt på ingredienserna vi hade fixat. Vi hade ju egentligen bara varit på jakt efter ett ställe där vi kunde köpa matingredienser att ta hem. Det var lite annorlunda att tillaga maten på gasolspis bredvid tvättmaskinen men till slut lyckades vi få färdigt mat som smakade gott. Vi avslutade gårdagen med att titta lite på serien Marseille på Netflix och påbörjade dagen idag med en lätt frukost och träning.

Det blev ett långt inlägg idag! Jag ska se om det går att fixa så att det blir lättare att följa bloggen på något vis. Tills vidare får det räcka med de alternativen som finns längst ned i varje inlägg. Använd också gärna kommentarsfältet om ni vill. Allt gott!

[INSERT CLIFFHANGER HERE]

...

Nya intryck

Det märks säkert på mitt uttryck här att det är många nya intryck där jag är. Jag har ärligt talat aldrig i vuxen ålder varit i Frankrike. Senast jag var i landet var väl någon gång då jag var tio år, mer eller mindre. Då var det å andra sidan inte så mycket Frankrike. Disneyland Paris var det viktigaste resmålet, och visst var det underbart att som liten springa omkring i en sagovärld som på andra sidan tjockbildsskärmen verkat så långt bort men ändå verklig. Nu är jag mer intresserad av språk och kultur. Och nu är jag 80 mil från Disneyland, i Frankrike istället för i en sagovärld. För mig är dock det här också lite sagolikt.

Gårdagens blogginlägg avslutades lite abrupt på grund av att jag blev trött och det var nog för det bättre eftersom det annars hade kunnat bli mycket längre. Olidligt långt! Extraordinärt mycket för långt!

Aix-en-Provence kändes till att börja med lite som en labyrint. Gator kors och tvärs med rondeller och fontäner överallt. För att hitta använder vi fortfarande Google Maps en hel del. Nu har vi väl lärt oss innerstaden såpass att vi skulle kunna ta oss runt utan större problem, men visst går det snabbare med lite vägledning. Mellan hemmet och innerstaden (15 minuters gång) och till särskilda utvalda platser (exempelvis där vi varit mer frekvent och där vi gillat fikat, hehe) hittar vi galant. Till skolan har vi också gått. Det var långt men nu hittar vi dit.

Jag-till-Provence

Den senaste veckan har det hänt så otroligt mycket. Jag har lite svårt att sätta perspektiv på det, men jag ska försöka. Sammanfattningsvis har jag

1. bott med min sambo hos min mor,
2. packat klart,
3. cyklat runt och sagt adjö till människor,
4. suttit barnvakt,
5. sålt en moped,
6. flugit från Linköping till Marseille,
7. bosatt mig i ett andrahandsboende i Aix-en-Provence,
8. gått runt i staden och försökt hitta prisvärd mat,
9. försökt hitta mig runt i staden
10. och slutligen flertalet gånger kollapsat i lägenheten.

1-2

Till att börja med gick det förvånansvärt bra att bo hos modern min. Vi sov i gästrummet nere i källaren, blev ofta bjudna på mat och fick plats med våra flyttlådor i utbyte mot hjälp att röja och sortera i vindsförrådet. Det här med packningen har däremot kanske inte flutit på som det borde ha gjort. Har man tre veckor på sig att packa så tar det tre veckor, varken mer eller mindre. Allt händer ändå de sista tre minuterna. nu såhär i efterhand ser jag det som lite onödigt att jag tog med alla mina favoritkläder. Det betyder ju att jag måste göra mig av med något jag tycker om ifall jag vill lämna kvar någonting till förmån för något annat som jag skaffat här. Lite sämre synkroniserat, kära hjärna. Men du kommer ändå alltid finnas i mitt hjärta... eh.. 

3-4

Det här med att cykla runt och säga adjö till människor är lite underskattat! Visst att det inte är så kul att säga hej då och att skiljas och så vidare, men att ta cykeln runt till vänner och sova över hejvilt var faktiskt helt okej. En kväll satt jag och spelade Game of Thrones, the Board Game med min bror, min sambo och tre vänner. Det var underbart (så nörden i mig hoppar några extra gånger av lycka)! Vi sov över hos två av dessa vänner för att åtnjuta en frukost med bröd och vattenmelon en av de sista dagarna i Sverigeland. En annan kväll var vi hos två andra vänner som höll i en mysig inflyttningsfest. Jag pratade i och för sig inte med så många då jag fastnade i ett samtal om vetenskaplig metodik och grejs och jag tenderar att gå igång på sådana ämnen. Inte alls konstigt! Bara kul!

Vi var ju barnvakter också. Eller vi var väl snarare vaktade av barnen vi skulle vakta, jag och Erika. Det viktigaste var väl att vi bjöd på godis. Vi gjorde det enligt formen "välj 12 stycken". Roligt sätt att köp godis på! Till en början tänkte jag sätta gränsen vid 7 men efter hårda protester blev jag tvungen att förhandla mig fram till 12 som var aningen närmare mitt första bud än deras (20 stycken).

5

Ingen vill väl läsa om en såld moped? Vi hoppar därför raskt till...

RESAN TILL AIX

Det mest speciella med resan var väl att jag fick spendera den med denna vackra person. Att det är lite trångt på flyget spelar inte så stor roll om man hamnar bredvid henne. Linköpings flygplats var för de som inte visste det redan mycket liten. Nästan komiskt liten om man jämför med Amsterdams flygplats där vi mellanlandade. Att flyga därifrån var dock värt det. Vi sparade in energi och pengar på resa och flygplatskrångel.

Det var inte så molnigt så vi kunde se ganska mycket av landskapet trots att vi var mycket högt upp i luften. Här pirrar det i magen på lilla jag som inte riktigt vet vad som komma skall. Hur kommer det att vara?

Och för att inte hamna för mycket i det förskönande träsket som ju så ofta händer med bloggar (och jag kommer garanterat att hamna där flertalet gånger i framtiden) så tänker jag visa en fulare bild som avslöjar att Erika läste under resan och att jag fikade. Jag läste också. Lite Gödel, Escher, Bach - an Eternal Golden Braid. Den kan jag starkt rekommendera till den nördige eller till den som vill läsa något som vidgar vyer och som man inte alls förstår.

Väl framme på Marseilles flygplats råkade vi välja fel kö. Den där inställningen att jag inte behöver optimera alla val jag gör och alla beslut jag fattar slår ibland fel. Det här var en av de tillfällena. När vi skulle hämta ut våra incheckade bagage från det där rullbandet där allt åker omkring, där märkte vi att det inte fanns något band för Amsterdam-flyget. Det visade sig senare att vi hade valt så fel kö att alla andra från vårat flyg hade hunnit ta sina väskor, så vi hann inte till rullbandet innan det var dags för nästa leverans från Bryssel. Det gjorde oss försenade på totalt sett en och en halv timme, men så småningom hittade vi våra undanställda väskor. Då var det bara till att köpa en bussbiljett till Aix. 

Och bussresan var mest bara dyr. Den tog oss till staden. Och jag måste väl erkänna att jag är lite kär.

Där får jag nog stanna för den här gången. Jag fortsätter skriva nu under de närmaste dagarna. Au revoir!